Det är verkligen sjukt tråkigt att sitta här som en invalid och inte kunna göra saker som jag annars kunnat göra är ju så aktiv och hittar på saker men nu är de som om en del av mig dött.
Som om jag inte kan göra de sakerna jag vill, en hel del tid går åt till att planera hur jag på enklaste sätt skulle kunna göra saker så som att ens komma utanför dörren utan att saker och ting skadas ännu mer.
För första gången kan jag verkligen förstå och sätta mig in i hur de är att vara handikappad men å andra sidan jag har ju bara en period av gips och detta H-vete men ändå.
5 veckor är ändå så 5 veckor att stå ut med det här stillsamma livet, ett liv jag absolut inte hoppas på att få återvända till ett liv fyllt med smärta, illamående och totalt inaktivitet.
Nu borde man ju uppskatta alla de goda ting i livet som man annars tar för givet, kan ju inte ens köra bil en sådan vardaglig sak som jag tar för givet borde verkligen höjas i tankarna.
Ja! anyway och anyhow så är de som de är jag har börjat acceptera min situation men i början var de verkligen vedervärdigt må ni tro.

Dagens måtto: Uppskatta saker omkring er, ta de inte för givet