Har funderat och kan verkligen inte förstå att vissa människor är så rädda för att vara ensamma, spendera kvalitétstid med sig själva, umgås med sig själva?!
Utan att det måste hela tiden ske saker och ting kring dem, de kan liskom inte sova själva, vara själva utan måste ha någon vid sin sida hela tiden. För mig är det lite oförståeligt, hur kan man inte vilja lära känna sig själv eller kanske ens tycka om sig själv om man inte känner sig själv eller ens ger sig själv en ärlig chans?
Hur kan man kräva saker av andra när man själv inte kan uppfylla det för sig själv?

Jag känner många som verkligen fruktar rädslan av ensamheten tex. när det går ur ett tryggt förhållande så blir det ståendes på egna fötter och tvingas möta och välkomna släkt och vänner hem till sig själva där det liksom inte blir presenterade för någon, utan den enda personen de möter är du.
Många blir desperata och finner krogen som någon slags genväg till att känna känslan att " nu- är-dom-ju-vartfall-inte-ensamma" så länge det sitter någon vid sidan av dem och ser på samma tv program som dem.
Kanske börjar de ta kontakt med en gammal flamma just bara för att få den där bekreftelsen om att de duger precis som dem är eller att det bara är i enormt stort behov av att få bekreftelse om att det är omtyckta och populära.
Det är bra konstigt hur folk verkligen skyr alla medel för att slippa sitta ensam på fredagskvällarna framför "På spåret" eller Let´s Dance.

I min värld är det helt fantastiskt att få kvalitétstid med sig själv att bara höra och lyssna till sina egna röster och tankar i huvudet, slippa anpassa sig till någon annans viljor.
För några år sedan när jag själv bröt mig ur ett långt förhållande så var jag lite hissig över hur det skulle kännas att komma hem till en lägenhet som var tom och endast fylld med mina saker inte någon att säga hej till?! Det var verkligen ett stort problem den första veckan men sen när allt lade sig och tankar och känslor kallnade så tyckte jag att de var det mest fantastiska en människa kan få uppleva.
Men inte för det sakens skull att jag tänkt spendera resten av mitt liv i ensamhetens tecken absolut inte, jag har en massa underbara vänner spridda utöver 2 länder och en fantastisk familj så jag är lyckligt lottad att det finns tid och rum för mig att sticka undan när det behövs, så kommer jag fram kvickare än självaste gubben i lådan. TITTUT :)
Och visst är vi olika det hade ju varit attans så trist om alla var likadana.